Beslutsfattande i måleriet och i livet

Beslutsfattande i måleriet och i livet

Jag hör till dem som blir trygg när jag har kontroll över livet. Att veta var jag är på väg och vad som är på gång att hända. Jag gillar livet när det går min väg och när riktningen framåt är strukturerad och tydlig. Men jag ser att de flesta situationer i livet är allt annat än detta och jag är inte alls i kontroll! Till exempel, vissa beslut kan inte tas direkt eftersom alla fakta ännu tydliga, riktningar kan inte tas ut eftersom annat måste falla på plats först, nya omständigheter dyker upp ur det blå, och så vidare.

Och just där är min möjlighet att välja hur jag vill reagera, hur jag vill vara som människa och hur jag vill relatera till livet. Det är så lätt att ta gå in i besvikelse, ilska, skuldbeläggande och frustration.
Men vill jag vara ett offer eller en människa som står i sin kraft?

Vad händer om jag slappnar av, väntar och låter de rätta besluten och riktningarna visa sig genom att låta saker vara som de är tills de klarnar av sig själva?

När jag målar jag får träna just detta: tvingar jag min målning att bli något och gå åt ett visst håll, eller väntar jag, lyssnar och låter den vägleda mig?

Mitt måleri blir mer magisk ju mer jag tillåter processens flöde ha sin gång helt naturligt och vägleda mig, låta mig upptäcka vad som ska göras i varje steg, i stället för att jag forcerar och tvingar fram idéer som jag tror skulle ”se bra ut” på duken. Jag har sett att när jag forcerar målningens utveckling (bara för att jag är otålig) så tycker jag inte om resultatet! Vilken värdefull en läxa för livet också!

Jag ser att det mest givande sätt att arbeta är att ta ut en viss riktning och sedan

slappna av och bara göra mig tillgänglig att samarbeta med det som sker i varje ögonblick. Låta flödet leda mig och kunna vara anpassningsbar och lösningsorienterad. Ögonblick för ögonblick.

Jag ser att det snällaste tillvägagångssättet är att vänta på att besluten tar sig själva. ”Jag vet inte förrän jag vet”, så att säga.

Jag antar att nyckeln är att inte leta efter tryggheten i ”rätt” beslut, utan att slappna av och se att jag redan trygg.

med värme,
ania

www.aniawitwitzka.com