HUR JAG BLEV KONSTNÄR, DEL 3

HUR JAG BLEV KONSTNÄR, DEL 3

Fråga: Hur kom du fram till den teknik och det bildspråk som är unikt för dig?

Svar:
Resan att finna fram till den teknik som idag är ”min” har tagit 10 år. Visserligen har jag gått ett antal utbildningar och kurser i måleri och teckning, lärt mig de tekniska grunderna och lärt mig att se på konstnärers vis, men den sanna inspirationen och skaparglädjen fick jag inte förrän jag mötte en metod som inte bad mig avbilda det jag ser omkring mig, utan att vända mig inåt och lyssna till glädjen i utforskandet och leken.

Denna tillåtelse att utgå från den inre impulsen att skapa och vara kvar i mina inre bilder, att känna efter vad som klingar an i mig i mitt experimenterande på duken och låta det bli min måttstock för vad som är ”rätt” och vad jag ska jobba vidare med, var den totala vändpunkten.

Under åren har jag ägnat timmar åt att utforska färger, dess kombinationer, olika sätt att lägga dem på duken, leka med olika strukturer, låta saker bara ”hända” genom rinnande vatten som inte kan styras, eller måla metodiskt och kontrollerat med pensel – allt med mitt inre som guide till att hitta rätt. Min helt egna version av ”rätt”. På så vis har jag inte behövt oroa mig så mycket för att det skulle ”bli något”, bara att jag vet att det är i samklang med vad som vill bli berättat genom just mitt skapande. Det har varit en fascinerande resa kopplad till att släppa taget och låta sig ledas i stället för att leda med tankar och förutbestämda idéer och mål.

För mig ligger den största glädjen i en okontrollerbar bakgrund på duken bestående av många lager där strukturer och effekter (vatten, strukturmassa, och andra effektmedel) lever sitt egna vilda liv i kombination med de färger som jag finner glädje i. Som naturens egen vildhet och skönhet.

Först när en nivå av det spontana, vilda och brokiga är uppnådd kommer motiven fram på duken. Då är jag 2/3 eller mer in i processen. Att måla fram motivet är den mer kontrollerade biten av skapandet för mig och det blir ett ordnande av kaoset, så att säga. Ju mer av den spontana bakgrunden som får förbli synlig i det slutgiltiga verket, ju mer gillar jag målningen. Då får betraktaren vara med på min upptäcktsfärd i det som bara ”händer”, där är det som rikast. Det är där magin finns.

Motiven av natur, träd och ljusa horisontlinjer är det som ”kommit fram” på dukarna om och om igen och till slut har jag struntat i att ha åsikter om att det är bra eller dåligt, jag har bara låtit dem ta över min bildvärld och bestämde mig för att vara så öppen som möjligt för den gåvan.

ANIA WITWITZKA
Se mer av mina målningar på www.aniawitwitzka.com