Jag är en besserwisser!

Jag är en besserwisser!

Alltså, jag har såååå mycket åsikter. Hela tiden och om allt. Fråga mej och jag slutar inte prata. Det tar inte slut! På senaste tiden har jag reflekterat över att jag befolkar så många av mina nära relationer med mina åsikter, och det blir så trångt på alla vis!

Nyligen har jag övat mej mer och mer i att bara slappna av när det kommer impulser av att vilja delge folk mina åsikter, och jag har insett till min glädje att det blir så mycket mer öppenhet och utrymme när jag låter dem få vara där de är i sina liv, vara som de är. Min uppgift är att ge dem mitt stöd och min kärlek, att bekräfta deras inneboende storhet och visdom, inte dränka dom i mina åsikter och råd som dom inte har bett om.

Om jag låter bli att öppna dörren av åsikter kring olika områden och ämnen när de dyker upp längs livets korridor och bara låter mej själv vara, även om impulsen är stark och tankarna snurrar på högvarv om hur hon borde göra si och han så, ser jag att jag inte behöver gå igång och bli anspänd och arg över att de inte ser hur rätt jag har och hur fel det blir om de inte gör som jag säger. Då SER jag plötsligt DEM! Ja, det är som att jag annars inte ser deras inneboende styrka när jag gått in i mina åsikter! Jag har då tagit över situationen och det har plötsligt börjat handla om MIG och hur rätt jag har i mina råd istället för att handla om den person som just uttryckt ett problem eller en situation som behöver lösas. Otroligt!

Det är ju så tydligt att jag bara vill vara till nytta, bara vill hjälpa. Vem hade trott att jag kunde göra det bäst genom att inte göra eller säga något alls? Det fina är att när jag börjar med att slappna av istället för att handla på impuls, så kommer så småningom, en mer finstilt impuls om hur jag kan vara till bäst nytta i denna situation, ett inkännande som inte handlar om mej utan om nyttan för alla och plötsligt så ser jag mig själv säga eller handla på nya sätt från en helt annan vinkel. Som verkligen ÄR stöttande. Fantastiskt!

Det mest underbara är att när jag behandlar mina målningar som just en sådan nära relation som jag inte hoppar på med mina tankar, åsikter och beslut, så kan jag LYSSNA och TITTA på målningen och höra VAD DEN VILL. Genom denna mer ödmjuka inställning tar målningarna nya riktningar och nya världar och motiv öppnas upp som jag aldrig skulle kunna tänka fram. Det är fortfarande jag, men det är liksom utspätt med det där som är större, som inte styrs av hur jag tycker och tänker. En dans med livets storhet, där på duken.

Ania Witwitzka
www.aniawitwitzka.com